Ögonblick och Evighet- Där själen finner sitt språk

Det finns en trötthet
som inte går att sova bort.

Jag glömmer ibland
att jag är sjuk.

Min själsliga resa började inte nu.
Den började när jag var barn.

Jag har gått så långt
att mina fötter glömt
var vandringen började.

Det finns en frid i mig nu. Inte den frid som kommer av att livet blev enkelt. Inte heller den som föds ur glömska. Jag har inte glömt. Jag har bara slutat kämpa mot det som redan har hänt.

Jag har vandrat genom mycket mörker. Det finns människor jag har behövt förlåta för sådant som aldrig borde ha hänt. Det finns handlingar som förändrade mitt liv, ord som stannade kvar långt efter att rösterna tystnat och sår som jag under många år trodde skulle vara en del av mig för alltid.