Mörkret och ljuset

Mörkret

Jag har vandrat länge i mörkret.

Så länge att jag inte längre betraktar det som en främmande plats. Jag känner dess landskap, dess tystnad och dess djup. Jag vet hur världen förändras när det självklara inte längre är självklart och när människan tvingas möta sådant inom sig som hon aldrig frivilligt skulle ha sökt.

Mitt mörker föddes inte ur fantasin.

Det finns ett verkligt mörker i mitt liv. Ett mörker av sorg och förlust, men också av förföljelse, hat och svåra handlingar riktade mot mig. Jag har sett sidor av människan som jag önskar att ingen behövde se. Jag har upplevt hur snabbt trygghet kan förvandlas till rädsla och hur ensam en människa kan bli mitt bland andra människor.

Det förändrade mig.

Jag tänker inte försköna det som skedde. Jag tänker inte säga att lidandet var nödvändigt eller att det onda hade en mening.

Men jag kan inte heller förneka vad vandringen genom mörkret gjorde med mig.

Den förde mig djupare.

Djupare in i människans motsägelser. In i sorgen, utsattheten och ensamheten. In i de ordlösa rum där våra masker faller och där det inte längre spelar någon roll vad vi äger, vad vi har åstadkommit eller vilka titlar vi bär.

Där återstår människan.

Skör. Naken inför existensen. Sökande efter mening.

Jag känner den platsen.

Och någonstans under den långa vandringen slutade jag att enbart vilja fly från mitt inre mörker.

Jag började lyssna till det.

Inte till ondskan som en gång skapade delar av det. Den kommer jag aldrig att omfamna.

Men jag omfamnar djupet som finns i mig nu.

Jag omfamnar allvaret, melankolin och de tysta rummen. Jag omfamnar den människa jag blivit efter att ha sett att livet också rymmer en avgrund.

För det är ofta där jag skapar.

I mörkret blir världen stilla.

Bruset tystnar. Det oväsentliga förlorar sin makt. Jag behöver inte längre förklara vem jag är eller varför jag känner som jag gör.

Jag kan bara vara.

Och ur denna stillhet kommer orden.

Bilderna.

Färgerna.

Konsten blev min röst när det jag bar inom mig var större än språket.

Jag målade det jag inte kunde säga.

Jag skrev det jag inte kunde ropa.

Jag skapade ett eget språk för sådant som annars hade förblivit instängt i mig.

Därför är mörkret numera också en del av mitt konstnärliga landskap.

Inte därför att jag dyrkar det.

Inte därför att jag vill tillbaka till det som en gång skadade mig.

Utan därför att jag har gjort anspråk på mitt eget mörker.

Det tillhör mig nu.

Ingen annan äger berättelsen om vad det gjorde med mig.

Jag gör det.

Och ur de djupaste rummen inom mig fortsätter jag att skapa.

Ljuset

Jag har alltid burit ljuset inom mig.

Det fanns där långt innan jag visste hur mörk världen kunde bli.

Redan som barn kunde jag känna en nästan svindlande förundran inför livet. Jag kunde se på himlen, träden eller ljuset över marken och ana att verkligheten var större än det jag kunde förstå.

Den känslan har aldrig lämnat mig.

Inte ens när livet varit som mörkast.

Mitt hopp har prövats många gånger. Det har blivit litet, ibland nästan osynligt. Det har funnits stunder när jag inte kunnat se morgondagen och perioder när jag inte förstått hur jag skulle kunna fortsätta.

Ändå har någonting inom mig fortsatt att säga:

Livet.

En dag till.

Ett ögonblick till.

Och bakom den rösten har kärleken funnits.

Kärleken till min familj.

Kärleken till människan.

Kärleken till skapandet.

Kärleken till livet självt.

Jag har aldrig kunnat sluta förundras över att vi finns här.

Att vi får älska varandra.

Att vi kan hålla ett barn i våra armar och känna att ett enda liv är större än hela världen.

Att vi kan stå inför en målning och plötsligt känna något som inte går att uttrycka med ord.

Att musik kan öppna rum inom oss som vi inte visste fanns.

Att en soluppgång fortfarande kan få en människa som sett så mycket mörker att stanna upp inför skönheten.

Det är mitt ljus.

Inte en föreställning om att världen alltid är god.

Jag vet att den inte är det.

Inte en övertygelse om att allt som sker har en mening.

Jag tror inte att allt har det.

Mitt ljus är något annat.

Det är min kärlek till livet trots att jag känner dess avgrunder.

Min förundran trots att jag vet hur mycket sorg en människa kan bära.

Min vilja att skapa trots allt som gått förlorat.

Och kanske framför allt: min kärlek till själva mysteriet.

För bakom allt vi tror oss veta återstår fortfarande den ofattbara frågan:

Varför finns någonting alls?

Varför finns vi?

Varifrån kommer vår förmåga att älska, skapa, drömma och känna att ett enda ögonblick ibland kan rymma en hel evighet?

Jag behöver inte längre ha svaren.

Det räcker att få stå inför mysteriet.

Att få måla det.

Skriva om det.

Förundras över det.

Och älska medan jag finns här.

För om mitt liv har lärt mig någonting är det kanske detta:

Kärleken behöver inga bevis.

Den finns i handen jag håller.

I människorna jag älskar.

I orden som föds inom mig.

I färgen som möter duken.

I morgonen som återvänder.

I mitt hjärta som fortfarande, efter allt, kan fyllas av förundran.

Jag vet att livet är skört.

Kanske är det därför jag älskar det så mycket.

Jag vet att ingenting varar för evigt.

Kanske är det därför varje ögonblick är heligt.

Och jag vet att människan rymmer både avgrund och oändlighet.

Men om jag söker längst in i mig själv efter det som burit mig genom livet, finner jag alltid samma svar.

Kärleken.

Till min familj.
Till skapandet.
Till människan.
Till livet.
Till det stora mysterium som omger oss.

Det är mitt ljus.

Och det har aldrig slutat brinna.