Om mig

Mitt namn är Zelda

Jag är konstnär och författare. Jag är också akademiker. Men inget av detta rymmer egentligen hela berättelsen om vem jag är.

Jag har varit en sökare så länge jag kan minnas.

Redan som barn anade jag att verkligheten var större än det vi kunde se och förklara. Jag kunde förundras över det lilla och samtidigt känna närvaron av något gränslöst – som om ett enda ögonblick kunde rymma en hel evighet. Den känslan har aldrig lämnat mig.

Jag har målat och skrivit genom hela mitt liv. Skapandet har varit ett sätt att närma mig det ordlösa, men också ett sätt att överleva.

För livet har också fört mig genom mörker.

Jag har mött kaos, utsatthet och erfarenheter som förändrat mig på djupet. Jag vill inte försköna dem och jag tror inte att lidandet i sig gör en människa visare. Men mörkret har omdanat mig. Det har lärt mig något om människans skörhet, om ensamheten och avgrunden, men också om vår märkliga förmåga att fortsätta när vi tror att vi inte längre kan.

Men jag är inte mörkret jag har vandrat igenom.

Under allt har kärleken funnits kvar.

Kärleken till människan. Till livet. Till skapandet. Till naturen och det outsägliga. Till de små ögonblick då världen plötsligt öppnar sig och någonting större blir synligt.

Kanske är det just därför jag fortfarande söker.

Min akademiska väg har gett mig kunskap och lärt mig att ställa frågor till världen. Men mina djupaste insikter har vuxit fram någon annanstans – genom livet, konsten, poesin, tron och den långa inre vandringen.

Jag tror inte på någon enkel seger över mörkret. Vissa erfarenheter bär vi med oss.

Men jag tror på ljuset.

Jag tror på skapandet.

Och framför allt tror jag på kärleken – inte som en flykt från verkligheten, utan som en kraft mitt i den.

För hur mörkt livet än har blivit har jag gång på gång upptäckt samma sak:

Mörkret är aldrig allt.

Och kanske är det därför jag målar.

Kanske är det därför jag skriver.

För att söka efter det som finns bakom det synliga. För att fånga det flyktiga innan det försvinner. För att försöka förstå människan och den gåta det innebär att över huvud taget finnas till.

Det är där min konst och mina ord föds:

någonstans mellan mörker och ljus,
mellan sårbarhet och kärlek,
mellan ögonblick och evighet.

Välkommen till Ögonblick och Evighet – där själen finner sitt språk.

Ögonblick

Varje ögonblick är ett frö av evighet
som faller tyst i våra händer
innan vinden hinner kalla det för minne.

Vi lever som om tiden vore oändlig,
som om morgondagen alltid stod kvar
utanför dörren och väntade troget,
men livet är mer likt en låga i regn —
vackert just därför att den darrar.

Så håll kvar blicken lite längre
när någon du älskar ler.
Låt tekoppens värme stanna i händerna.
Lyssna till regnet mot rutan
som om världen försökte tala mjukt till dig.

För kanske är det just detta
som är meningen med att vara människa:
inte att äga tiden,
utan att verkligen vara i den.

Varje skratt som delas
är ett litet trots mot mörkret.
Varje hand som möter en annan
säger:
"Jag var här.
Du var här.
Och för ett ögonblick var ensamheten besegrad."

Ingen av oss vet
hur många soluppgångar som återstår.
Därför är varje kväll helig,
varje andetag en gåva
utan löfte om repris.

Så lev varsamt men lev fullt.
Säg orden innan det blir för sent.
Älska utan att vänta på perfekta dagar.
Och när livet skimrar till —
i fågelsång, i hud, i tystnad, i sorg —
stanna upp.

För detta ögonblick
är inte på väg någon annanstans.

Det är själva livet.

Z B S